Varit på Utställning

Då har vi varit på Svkfur utställning. Ja, jag ställde inte ut Zonda, men vi var där och tittade iaf.
Träffade lite folk, både vänner och nya ansikten - inte minst folk var bloggar man följt i flera år, eller haft på facebook länge men aldrig träffat på riktigt. Så kul att få ett ansikte på er och få träffa era hundar!

Zonda gjorde det hon är bäst på när det är stökigt. Hon tog det jääääävligt lugnt. Och tiggde. Massvis. Det var många unga hundar på plats och det märktes. Det gafflades å höll på. Det är så skönt att Zonda inte är sån längre! Eller... inte så ofta i alla fall...
Träffade Teyla och Qshmis matte Ida så klart! Så kul att ses igen, även om det är under något märkliga omständigheter, Utsällning...

Utställning, ännu en gång fick jag det bekräftat för mig att hundutställning, det är för andra än mig. Om jag någon gång skaffar en hund som "måste" på utställning, då får nog nån annan göra det ^^
Jag känner mig så malplacerad och klumpig i en sån miljö och tillställning så det är inte klokt.
Träffade även en person till som kör Brukssök med sin Pumi - så kul! Blev så peppad på att tävla igen då ju! Ska träna imorgon, det har varit glest med träningar i sommar, så vi får väl se hur det går. Men om det går bra blir det nog en anmälan till tävling igen. Vi har ju egentligen en liten chans att faktiskt kunna bli uppflyttade!

Efter en dag i Mariestad i pumins tecken så blev det att stanna till vid min killes garage/verkstad och promenera genom skogen till Domsand och Vätterstranden i Bankeryd. Där fotade jag dagens första foton på min egen hund ^^
Zonda gjorde som hon alltid gör när det är sand - hon rusade och grävde och rusade och grävde om vart annat! Det blev bus i sandslänt och apportering i vattenkanten. Och mer grääääva! Lyckorus. Zonda tyckte nog att hon minsann varit ordentlig heeeela långa dagen, så nu släppte det :D

En mycket trevlig avslutning på en bra dag.

Bildbomb från fredag kväll och lördag kväll vid stranden :)

På fredagkvällen åkte vi för ovanlighetens skull upp på stan och tog oss en kaffe
 och fika, Jag, Zonda och hennes underbara husse. 

Det underbara trasselsuddet i gräset är alltså två Komondorer, en vuxen och en valp. Hur gulligt är det inte?

Lortiga hundar är glada hundar. 

Zondas päls på ryggen efter några varv i sanden :)

Dom kan verkligen konsten att skita ner sig, våra små älsklingar!

Den sökpremiären kunde inte ha gått sämre.

Då har vi gjort vår premiär på tävlingsbanan i sök.
Det gick uselt! Det gick många gånger sämre än mina sämsta farhågor. Kul. Jättekul. Jag var på jättebra humör efteråt... jätte...

Vi åkte till Kind bhk för att tävla i söndags, ca 1,5 timme på slingriga vägar. Zonda är en van bilåkare, så det borde inte påverkat henne, men jag kan ju inte fråga henne. Vi var på plats en timme innan upprop, gick en promenad i skogen och Zonda verkade vara på toppenhumör. Körde några extra inkallningar i skogen för att befästa KOM lite extra. Så OM jag nu skulle behöva använda det i söket så skulle det sitta lite extra. Hon verkade vara på bra humör. Verkade tycka att rusa runt i skogen och få lite vaggerydskorv på köpet var en bra grej.

Satte in henne i bilen och gick in å anmälde mig, tog en kaffe, pratade lite med de andra deltagarna (trevligt).
Sen strax efter kl tio åkte vi ut i skogen, tre sökhundar och en rapporthund. Rapporthunden började.
Jag har ju ingen aning om hur lång tid rapport tar, men de sa minst en halvtimme. Ok, då har jag lite hum om när/hur jag ska rasta/värma min hund. Gick en till kortis med Zonda, körde lite snurrar, vilket hon brukar älska. Bra som uppvärmning oxå. Fick henne att skälla lite med, för att peppa henne. Hon är ju rullhund, men pumin i henne älskar ju att skälla, så då brukar det vara ännu ett sätt att få henne på bra humör. Hennes humör är viktigt, det är en förutsättning för att det ska kunna gå bra.

Efter rapporthunden gick figgar och domare iväg för att valla rutan. Zonda och jag hade dragit startnummer ett. Vi fick alla tre ekipagen följa med samtidigt nästan hela vägen fram till rutan. Strax var det vi. De andra deltagarna påpekade vänligt till mig att inte stressa när TL ropade på mig. :) Så jag pysslade klart och så tuffade vi iväg till rutan.
Känslan hittills var hyffsat okej. Zonda hade dragit i kopplet ut till rutan, hon kändes ändå hyffsat på.
Vi fick rutan visad, den var öppen så som vi fått veta att en appellruta ska vara. Ända sedan vi lämnade Kind bhk och kört ut till sökrutan hade det varit ett ihållande regn, så rutan var så klart blöt. Det var ingen vind att tala om.
Zonda var hyffsat fokuserad och det krävdes väldigt lite pyssel för att räta upp henne på första skicket, skickade åt vänster. SÖK sa jag... och efter det så sjönk min "känsla" till botten.

Jag hade trott att Zonda kanske skulle slarva med att gå ut på djupet, men det hade jag bestämt mig för att strunta i (det får vi ta på träning). Men hon gick ut på djupet på första skicket. Med betoning på gick. Hennes sedvanliga rusning ut på första skicket var helt borta. Hon traskade ut till första hörnet och gjorde så sakteliga ett framslag. Det var svårt att se om hon höll på med sök eller om hon bara promenerade.
Sen kom hon tillbaka i hög fart, så som hon ser ut när hon hittat fig. Men hade hon någon rulle i munnen? Nepp, inte det. Jag svalde irritationen, berömde henne och skickade henne snabbt ut på andra sidan. För har man ingen rulle i munnen, då får man inte heller något påvis. :/

Hon fokuserade om och gick ut på andra sidan, dock väldigt grunt. Struntade i det, klev fram ca 10 steg och skickade på andra sidan, här gick hon ut ca fem meter och drog sen 90 grader åt höger och var mao strax ute på stigen igen, som gick lite snett, så hon var även ut på andra sidan. Jag ropade då på henne, men hon kom inte, så då sa jag inget mer, hon fortsatte ut på höger sida. Hon hittade ingen fig och var snart hos mig igen. Skickade henne igen på vänster sida och såg att hon var på väg till det stället där hon innan hittade en fig, men inte markerat. Här sa domaren/TL/nån av dom "Tiden är ute, men låt henne jobba, hon kanske hittar figgen, så kan hon iaf få göra ett påvis..." (Dom hoppades visst lika mycket som jag på iaf EN markering..). Men Zonda kommer tillbaka utan rulle, jag kallar in henne och klappar om henne, berömmer henne så gott jag kunde.

Detta var långt sämre än jag kunnat tänka mig att det skulle gå. Zonda brukar vara SÅ säker i markeringarna! Dock har hon slarvat med raka skick på senare tiden. Vi har dock tränat markeringar, så det är inte så märkligt. Det hade jag förväntat mig att det skulle va sisådär med. Men hon brukar hitta figgar! Jämt! Och hon brukar va grym på markeringar. Att ta fastrullen är ytterst sällan ett problem. Hon tar hellre den än lösrullarna. På träning.
Jag fick veta att hon varit framme hos vänsterfiggen två gånger, precis så som jag tyckte det såg ut, nosat på dennes händer och sedan kommit tillbaka till mig. Inte en antydan till att ta sin rulle.


Jag själv då.
Jag är lite irriterad på att jag "blir sämre" för varje tävling vi gör. Jag blir inte nervös och stissig som vanligt folk blir på tävling. Jag är rätt speedad i vanliga fall, så jag blir inte mer så på tävling, jag blir lugn, lite låg  möjligen. Och upplevs nog lite tveksam till vad som sker. För ett otränat öga upplevs jag nog som lugn. För dom som känner mig upplevs jag som låg, och ganska så annorlunda mot i vanliga fall.
Detta har blivit värre för varje tävling. Det suger.
När jag berättade om tävlingen för en kompis som känner mig rätt väl så påpekade hon lite viktiga saker om tävlingspsykologi. Eftersom jag är lite speedad i vanliga fall, och blir tvärt emot alla andra på tävling, så tyckte hon jag skulle fundera på att gå undan och lyssna på peppig uppåtmusik, jogga lite eller så. Så att jag blir mer som i vanliga fall. Detta blir att testa nästa gång jag vågar ge mig ut på tävling.
Sen är det oxå så att de få lyckade tävlingarna vi haft jag å Zonda, så har det av en slump blivit träningsuppehåll på mer än en vecka varje gång. Denna gång kom vi hem från 2-veckors solsemester en vecka innan tävling, så givetvis ville jag köra igen om lite sök med henne för att se vart jag hade henne. Körde på onsdagen och fredagen. Onsdagen gick toppen. Fredagen gick halvdant.
Jag hade ställt in mig på att försöka hålla humöret i schack på lydnadsplan, då fotgående inte är nåt Zonda tycker om längre. Vi kom aldrig så långt som till lydnaden.

Jag hade en mikroskopisk förhoppning om att bli uppflyttad i helgen, det var dock inte så viktigt, fokus låg på att lära mig hur sök funkar på tävling. Hur går ett påvis till på tävling, var håller domaren till, vem säger till figgen att komma fram. Allt sånt. Nu fick vi inte med oss något sådant hem. Alls.

Vi har inte tävlat på nästan ett år. Förra året tävlade vi lydnadstvåan två gånger, ena gången med uselt resultat och usel känsla, gången efter med bra humör och bra känsla, men medvetet usla betyg, jag berömde henne massa på plan. Under sensommaren/hösten gjorde vi fyra tävlingar i Rallylydnad, varav en inoff på KM. Resultaten blev här bra, men känslan var inget vidare. Jag tävlar inte bara för bra resultat, jag vill ha med känslan, annars kan det kvitta. Och nu har vi lite många tävlingar bakom oss med dålig känsla.
Det är så trist när man vet hur grym hon kan vara och har varit. Men så får man inte visa det, eller få bekräftelse på det. Lätt att bli depp då.

Ah.. det blir mycket funderande på detta.
Undrar om inlägget blev begripligt.

Har ni orkat läsa hit ska ni ha en eloge. Jag behövde skriva av mig lite.

//Sanna

Tacka vet jag vänner!

Som ni nog noterade i förra inlägget så har jag som tappat hoppet med att någonsin kunna tävla med Zonda i nåt som har med lydnad att göra. Men jag har ändå inte velat ge mig helt...

Jag anmälde oss till en kortkurs (3ggr) i Flyball. Jag tänkte att detta är något nytt, lite fart. Det gick ju siså där. Men men, jag å J tränade lite på agilityplan en dag oxå, tränade flyball, Och Zonda kom igång riktigt bra... fast bara när J tränade med henne... jag är inte lika kul... Men skam den som ger sig.
Det har varit uppehåll i sökträningen, folk har varit bortresta å så, så inte ens det har vi kunnat göra. Men igår var det föreläsning på min klubb, och efter det gick jag ut och satt i solen och myste och kollade på andra som tränade.. Sen tänkte jag att... Zonda är ändå på rätt bra humör... Bad M att hjälpa mig lite, coacha å så, och se om det gick att få nån fart på lilla fluffet. Och jovisst, visst gick det :)

Hon gick fot med stort intresse till och med. Okej, hon är inte samma driviga lilla fluff som för ett år sedan, hon beter sig helt annorlunda, och vill helt andra saker. Det är fortfarande sant. Hon är en mogen dam(tant) idag (på hela 5 år...). Hon kan själv.
Så det utgick vi ifrån, att hon skulle få bestämma, det skulle handla om att hon försökte lura mig på godis, snarare än att jag skulle tjata på henne så hon går fot. Detta är skitsvårt även när man har en coach som står och tjatar på en, själv vet jag inte om jag vågar mig på det än.

Älskade soffhund!

Reflektioner från senaste tiden.
För å bli lite teknisk: Det går inte att säga fot, och tro att hon ska hålla den positionen, trots att hon utan tvekan vet precis vad som menas. Nej, där anser hon att "Matte, om inte du kan fot än, så träna du på det. Jag kan det redan."

Hon har krav idag. Hon lyder inte för att lyda. Hon vill ha en uppgift. Som i flyballen, hoppa över ett hinder, trist. Hoppa över ett hinder och hämta en boll, och hoppa tillbaka - Now we're talkin'! Det fixar hon!
Så till fotgåendet. Dels går jag aldrig raksträckor under träningarna nu, jag går i cirklar, åttor och serpentiner. Ökad gång, sakta gång, normal gång och jogging. Men aldrig tekniska svängar, te.x 90grader vänster eller "helt om". Stora vida svängar ska det va.
Och sen började jag med att jobba upp henne lite granna, när hon hade fokus på mig så började jag gå, då fick hon trava ifatt och visa intresse på vänster sida - för att först få ca en sekunds tystnad från mig och sedan muntligt beröm och sen en godisbit.
Jag har ju gjort något för att hon ska tycka att jag inte är så kul på appellplan, så godisbiten ger jag samtidigt som jag berömmer med gullig röst och börjar backa några steg och ger henne godiset då. Tanken är att då får hon söka upp mig och få godisen, och slipper få mig som hukar sig över henne/trycker in godisen. Det verkade ha önskad effekt iaf, men det är för tidigt att säga än.
Så fort hon fått godisen tystnar jag, rätar på mig och går vidare, när hon tuggat klart (hon kan inte gå o tugga samtidigt) så får hon än en gång trava ifatt och få beröm och belöning när hon kommer. Godiset varvar jag med leksak, igår var bästa leksaken en petflaska jag kastade några meter, de prasslar så gött tycker liten ^^
Jag använde en kamptrasa lite oxå, men inte lika mycket, hon har som sagt inte samma jävlar-anamma längre, så den användes inte lika flitigt.

Detta, med flera pauser, fungerade väldigt bra, efter 3-4 leksaks belöningar (ink paus) så fick det räcka, och vi gick av planen. Det som gjorde mig varm i hjärtat var att på väg av planen (då hade vi hamnat en bra bit in på södra plan) så gick hon spontanfot hela vägen :) Så ja, då fick hon mer beröm :)

Våra problem i lydnadsträningen är så nya för mig, för de är så annorlunda mot de problem vi haft förut, och helt olikt min hund. Men hon anser sig vuxen idag.. så nu får jag tänka nytt än en gång. Men i helgen tändes en liten liten gnista hopp om att vi kanske kanske kan komma ut på tävlingsbanan igen. Att bli godkänd och uppflyttad ur appellen vore för häftigt, men jag tänker inte ens starta om jag inte känner att det är rimligt. Jag tävlar inte för tävlandets skull. Nä, det ska finnas nåt bakom innan vi kliver ut på tävlingsbanan i sök.
Tacka vet jag vänner, för allt detta skulle jag inte kommit fram till på egen hand!

I övrigt tänkte jag mest bomba er med vårbilder!
Jag ÄLSKAR dessa hav av vitsippor som är just nu!

Jag fick för mig att börja med Paracord. Detta är försöket att göra ett kort påvisningskoppel till söket :)

Fikatanten Zonda, gnäll, vår och filmtips!

Ja nu var det länge sen jag bloggade, men men, det har väl inte hänt så mycket. Eller, det har det väl.

Jag får mer och mer kvitto på att Zonda faktiskt har pensionerat sig.
Hon är ju skitsvår att träna nånting annat än sök med. Söket är svårt, jobbigt, krävande och lite trevligt. Det gillar hon.
Men all planlydnad är totalt uträknad, framförallt PÅ en appellplan. Hon är på bra humör på appellplanen, om  vi korsar den och hon vet att det är för att vi är på väg till en sökruta. Annars är planerna bara föremål för ointresse och noll fokus. Den där hunden som jag lyckades att skrapa ihop 190p med på en LK1, den har ersatts av en bekväm fikatant.

Stolen är hennes, om nån undrar.

Alltså, förstå mig rätt, ZONDA är väldigt nöjd med sitt liv. Hon kräver ingenting längre. Hon blir inte knäpp av bara promenader om så i två månader i sträck. Det kunde hon bli innan, då började hon tomskalla på "ingenting/spöken" t.ex. Det händer inte längre. Istället så vänder hon över till ryggläge i soffan och suckar tungt. När det regnar ser man på henne att "Varför har du inte lärt mig gå på låda? DU har ju toalett inne. JAG då? Nej jag ska ut i regnet..."

Kan vi gå in nu? Zonda tittar mot porten.

Hon gillar fortfarande att va på klubben. Sitta i mitt knä på möten, och tigga lite från nån, det tycket hon är en mycket bra sysselsättning. Det räcker gott och väl... tycker hon...

Hennes ointresse visar sig oxå när vi är ute och joggar eller går med tjejgänget (mina kompisar, som oxå har hundar. Zonda gillar både hundarna och deras mattar). Joggar vi så måste jag ha henne kopplad, för hon stannar vid en tuva, ser ut att filosofera lite, vandrar lugnt vidare till nästa tuva och tycks säga "Gå före ni, jag kommer sen." Va fan Zonda, tanken är att vi ska röra på oss - du med!

Om vi går, typ Hallbymilen (en mil blandad terräng, vackert) då kan det gå att ha henne lös. Hon sticker inte, men ja... hon vill gärna göra som tjuren Ferdinand och sitta under en ek och lukta på blommor. Så vi måste alla påminna henne hela tiden att vi faktiskt är på väg framåt, att vi inte har tid att lukta på vårens alla vitsippor.
När hon inte försvinner i sin egen lilla filosofiska värld så spenderar hon våra korta vandringar med att tigga från mina vänner. De brukar ju ha  godis med sig. Jo, kanske det, men om man ska gå en mil, gärna samma dag, då hinner man inte stanna var 300 meter och ta fikapaus. Sist tog jag med mig mjukosttuben, så hon skulle ha nån pepp att faktiskt följa med, och ja, lite bättre vart det.. men va fan..
Eftersom hon är så slö på promenaderna så brukar hon få ha sin klövjeväska på sig, med mer eller mindre vikt beroende på. Då får hon lite träning iaf.

Min mystant, min fikavovve.

Det gick en kurs i Flyball på min hemmaklubb, så jag prövade att gå den för att se om lite fart och fläkt skulle få henne att tycka att appellplanen var lite rolig igen. Och idag var tredje och sista gången, och med en hel del hjälp och pepp från instruktören, träningskompisar och husse så fick vi lite fart på henne.
Det är inte det att hon inte gör vad hon ska, för det gör hon. "Ja, matte, jag ska hoppa hindrena... Ja, jag hämtar så klart bollen... Ja, vi gör det igen..." Men det är ingen fart eller direkt glädje i det hon gör, trots att jag verkligen försöker. Hela arsenalen av leksaker/kamptrasor, massa olika godis, massa gott.
Spelar ingen roll om inte hennes känsla är rätt.

Idag fick jag även ännu ett bevis på att hon är lättpåverkad av andra, men inte lika lättpåverkad av mig. Hon känner mig, blir jag sur vet hon ändå vart hon har mig. Men när jag försöker leka upp henne och nån hund vid sidan av planen (ca 20 m från oss) surnar till på nånting (inte oss) och får en liten åthutning att sluta upp med det (så klart!), då sänker det Zonda omedelbart och jag får jobba skithårt för att få upp henne igen.

Och om det är en ordentlig korrigering ägaren gör, ja då kan jag lika gärna sluta träna den dagen, för då stänger Zonda av helt.

Jo, för några veckor sedan visade hon faktiskt riktigt mycket glädje, då på agilityplan. Jag är urkass på agility, men allt för att få upp hennes glädje. Och då var det bra folk på plan, och peppade hundar. Zonda var sista hunden ut, och hade då suttit bredvid en Terv som skrikit i ca 40 minuter (det lät som om nån höll på att slå ihjäl hunden! Men han var bara missnöjd över att det inte var hans tur på plan) och jaa, efter den "lilla" stressen var Zonda faktiskt hyfsat peppad. Hon låg tyst bredvid hela tiden, men hon var faktiskt riktigt peppad. Ja, då blev hon ju mer ofokuserad, men hon va GLAD. Och det gjorde mig glad. Men det går ju inte att hyra in sagda Terv varenda gång jag vill ha upp Zondas humör lite.

Ser ni hur stressad hon blev av sagda terv? inte? Lite då?

Allt detta gör, inte helt otippat, att all lydnadsträning ligger nere just nu. Jag tycker det är skittråkigt, JAG vill ju träna. Zonda vill fika. Och ligga på rygg i soffan och tjocka till sig, helst inte anstränga sig i onödan. Hon vill inte och hon kräver ingenting. Vafan!

Detta låter kanske skitdrygt, men må så va. Men jag skulle säkerligen kunna träna in lite rallylydnad från fortsättningsklassen (vi är ju uppflyttade) och kanske kunna flytta upp ännu en klass relativt snart. För hon gör ju det jag ber henne om... dock inte så fort, och inte med nån direkt glädje. Och eftersom inte tävlingsresultaten räknas ett skit för mig om inte känslan är bra, ja då skiter jag i det helt istället. Det ger oss ingenting att träna och meritera henne i rally om hon inte gillar det alls. Lilla älskade vovvan. <3 p="">

Nog med gnäll!

Hon har blivit en prinsessa, så hon fick en säng nyligen. Jag brukar aldrig köpa sånt här, men jag såg den på fb och den va billig, så jag köpte den. Och ja, hon använder den faktiskt :)

Istället för lydnadsträning har vi hängt med Telleliten i stallet. Hon pysslar med hästarna, jag och Zonda tittar på, sitter i solen och myser eller klappar lite på pållarna.

Sist verkade Zonda hitta nåt hon faktiskt tyckte var kul en stund :) Kampa med ensilage! och gräva i balen! Mycket nöjje! Och det var så länge sedan hon visade sån glädje, så vi lät henne hållas/hetsade lite.. ;) Jag lyckas inte ladda upp filmen, det får duga med en bild.

Zonda brukar aldrig sno nåt i djurbutiker, men när hon inte kunde hålla sig, utan lite så där i förbifarten slickade på ett ben, så fick jag ju köpa det åt henne. Det var MYCKET polulärt! Hon fick det direkt i buren i bilen, och här har hon burit det hela vägen från bilen och in. Men det lutktade så jävligt att hon fick ligga på balkongen och äta det ^^ 

Lite vårbilder

Fick väldigt fina rosor nyligen! :D

Var ute på en Thairestaurang nyligen, noterade att de är något bättre på både mat.. och uppläggning än vad jag är. ^^

Morotsros? Töfft!

Sen vill jag tipsa om ett litet nyöppnad Café i Habo. Den Tatuerade Älgen/The tattooed elk  Det ligger i Spinnet i Habo. En helt fantstisk byggnad! Och Cafét trevliga ägare lagar den bästa morotskakan ever!

Tänkte avsluta med ett filmtips. Frost/Frozen
Bästa animerade Disneyfilmen sedan Lejonkungen. Lätt.