Nytt år och snart tävlingsdags!

Nytt år och snart är det tävlingsdags!

Första officiella lydnadstävlingen är vi anmälda till - Rilo Cup! Enda riktiga "orosmomentet" är att det är i ett ridhus och att det är flera planer nära varandra. Men annars ska det nog gå bra. Ska försöka följa med Johanna till stallet och försöka snika åt mig lite ridhustid där. En kvart eller nåt, bara så vi inte blir helt chockade på tävlingsdagen. Och bara av att va i ett stall gör ju att hon lugnar sig med alla lukterna. Vill ju helst inte ha en hund som stannar i linförigheten för att äta hästbajs. Men blir det så så blir det så.

Var och tränade här om dagen och även om vi kan alla momenten (vi har ju tränat LK1 till leda) så behöver vi uppdatera "ställande under gång" - hon ställer sig så länge jag säger rätt, men hon måste stå kvar när jag kommer till henne.
Apporten är ett moment jag måste läsa på, så att jag vet hur jag ska göra sen dom ändrade reglerna (för nåt år sen). Zonda fixar apporten, det är bara jag som måste bli säker på när jag får ge henne den, även om jag skulle missuppfatta testledaren (igen...).

Sen har vi ju mest tränat inomhus den senaste tiden, så vi ska gå ut och göra "hopp in" och se hur det går innan tävling, mest för att se vilka dubbelkommandon och olater jag lagt mig till med.

För det ÄR länge sen vi tränade regelbundet, hennes skendräktighet/skenvalpighet förstör!

Hon sätter sig lite snett ibland i fotgåendet, men det skiter jag i just nu, nu är det viktigaste att hon tycker det är KUL att gå fot. För när hon tycker det är kul, då jävlar går hon snyggt! Men om det inte är kul, då får vi knappt 6,5 på LF. Inte lika kul när jag vet vad hon går för, egentligen. Men ja, det kommer bli lite jobbigare för henne, för platsen i sig är lite ju jobbig

Innan dess vilar sig Zonda i form och hjälper mig med bloggen!

Jul å nyår då!
Jo det har vi hunnit med. Vi har som vanligt firat jul på ganska många olika platser. Alla ska hinnas hälsas på!  Bästaste julklappen var ett par kängor från Haglöfs. Nu är ja snart fullkittad med mina Lundhagsbyxor :) Zonda tyckte nog att paketet med dentastix som hon fick öppna helt själv var bäst! Zonda gillar att öppna julklappar!

Det var oxå första gången sen 1998 som det var en Jul utan Tobbe. Det var lite tomt. Visst, det var tre hundar på jul ändå, men det var fortfarande lite tomt.


Zonda klarade nyår ganska bra. Vid tolvslaget gick husse å jag ut på balkongen för att titta på raketerna, då gillade inte Zonda att vi lämnade henne inne. Hon var inte helt nöjd över raketerna, men hon åtminståne vara med oss, bättre med öppen än en stängd balkongdörr tyckte Zonda, märkligt nog. Det regnade så vi gick strax in och tittade på allt från köksfönstret (det smällde på både länge o väl här) å det tyckte Zonda var bättre. Att titta på allt ifrån hennes plats i köksfönstret med husse å matte intill sig, det var rent av mysigt. Då var det inga oroligheter kvar.

Gott nytt år på er!

Upp å ner, bra å jobbigt

Livet går upp och ner och fram och tillbaka.

Jag har fått ett jobb. Ett visstidsjobb på ett bemanningsföretag. Det är inget "detta är vad jag vill jobba med resten av mitt liv"-jobb, men det är helt okej, folk på arbetsplatsen är snälla, hjälpsamma, trevliga och glada. Sysslorna är tunga men jag har inget emot det faktiskt. Med lite tur blir jag lite stark på köpet, det kan ju behövas ;)

Men så kom jag hem och fick syn på en bild på gammelhunden, Tobbe, och så fällde jag en tår. Ibland går det dagar jag inte tänker på honom alls. Ibland kommer det över mig igen.
Hans tid var slut, han var klar med livet, han behöver inte ha ont mer. Det var i rätt tid, innan det gick för långt. Det var fint, hela familjen var med. Han blev många gånger äldre än vi alla nånsin kunnat tro.
Men ändå saknar jag honom så mycket ibland.

Idag har jag Zonda, med henne har jag haft chans att göra rätt - det som blev fel med Tobbe. Jag var barn när Tobbe kom hem till oss, så han har lärt mig mycket. Trist bara att det skedde på hans bekostnad. Men han har lärt mig mycket, otroligt mycket. Till exempel att jag inte vill vara sur på min hund och korrigera bort beteenden - utan ha trevligt med min hund och visa vad som är rätt, snarare än att säga till när det blir fel.

Livet är tråkigt utan hund. Jag har prövat, det funkade inte alls. Hundar är lycka personifierat. Det gör bara så ont när dom försvinner från en. Men det är det löftet man måste ge sin hund, att låta den somna in när det är dags, hur ont det än gör i en själv.

Igår somnade min gammelhund in.

Igår somnade min gammelhund in, min älskade gamle Tobbe.

Jag var elva år när vi hämtade honom som valp. Han blev över 14 år.

Han har haft mycket emot sig hela sitt liv. När han var 12 veckor blev han trampad på ena tassen och när han var ett år så låg han inne på djursjukhuset i 5 dagar pga magproblem. Det trodde dom inte att han skulle klara, men även det övervann han.

Pga en ordentlig rädlsa för att bli trampad och lite dålig mentalitet så högg han när han blev trängd, och vi visste inte hur man skulle hantera sånt, så det slutade inte alltid bra. Nära att sluta för honom pga det oxå.. men även det övervann han. Han blev bättre och lättare att hantera. Han har oxå alltid varit välidgt rolig och närvarande. Väldigt innerlig och älskat sin familj otroligt mycket. Men vi älskar ju honom.

En gång blev han överkörd av postbilen, men klarade sig med bara nån liten skråma (och blotta förskräckelsen)... efter det så lärde han sig att "gula bilar är farliga"... gubben lilla..

Men mest har han varit hela bygdens och alla barns vän. Han har spelat fotboll med oss när vi var barn, han lärde sig massa udda saker som man måste kunna när man bor med barn.. typ gå på spången i skogen och åka rutschekana och åka pulka (och hoppa av pulkan och jaga ungen på pulkan för att sno vanten av den skrattande unge). Han har alltid älskat barn, dom hittar på så roliga saker! Även som gammal tittar han lite extra på dagisbarnen. Stim och stoj och skrik, det är trygghet för honom.


Det är Tobbe som lärt mig att det inte alls alltid är en bra idé att trycka ner och rycka i kopplet för att "uppfostra", att man kan göra på andra sätt. Det är inte en bok som lärt mig det, utan Tobbe. När han försökte hugga när man klippte klorna på honom så började jag (som barn) med att hålla en köttbulle framför näsan på honom och klippa med klipparen i luften och lägga den mot klorna så småning om - medan han fick äta bit för bit av köttbullen. Detta funkade mycket bättre än att "hålla i och bara göra det" - som vi (familjen) fått lära oss att man skulle göra. Att detta sätt hade ett namn var nåt jag lärde mig tio år senare.

Tobbe när han var som finast.

Det var Tobbe som lärde mig att det är mycket roligare att vara mjuk mot hunden än att tänka dominans hela tiden. Dominands-tänket har jag aldrig gillat ändå, trots att jag fick höra att det var "det enda sättet" när jag var liten (och då inte från mina föräldrar utan vi, familjen, fick höra detta från några som vi tyckte/trodde var otroligt kunniga...).

Han har lärt mig att det finns andra sätt.. och det var först när jag blev äldre och läste på nätet och andra ställen att det faktiskt fanns fler människor som resonerade som jag.

Vi har haft mycket kul ihop, Tobbe och jag. Han är skälet till att jag idag älskar hundar. Han är skälet till att jag skaffade hund när jag flyttade hemifrån. Det är han som fick mig att inse att livet inte är nåt utan hund.

Han har alltid varit en livsnjutare och han har gjort sitt bästa för att lära mig detsamma. Han har alltid funnits där för en. Redo att tigga korv eller titta på tv ihop. Eller bara gå å mysa en dag i skogen. Eller åka moppe ihop, eller vad helst vi hittade på.

Som tioåring sprang han och lekte med ettåringar i samma fart och smidighet, om än inte lika uthållig. Som tolvåring hade han blivit pensionär, som fortfarande kunde gå långrundor utan problem.

Men nu sista året så har han fått de flesta krämpor, diabetes (lättare), muskulaturen försvann, kroppen/skelettet blev lösare, massa knölar, riktigt urusla tänder, pälsavfall, lite "alzheimers"...

Men han var pigg länge och fram tills för en månad sedan kunde han fortfarande hoppa upp i soffan. Trappen fixade han även sista dagen.

Prommenaderna gick inte alls speciellt långsamt, han höll tempo med Zonda. Att gå en halvtimme var inga problem ens hans sista morgon.


Hans sista dag i livet var bra. Hela familjen var med. Vi gick upp tidigt, jag gick ut med hundarna på världens mysigaste prommenad i superfint väder, Tobbe var på bra humör, jag ville inte att prommenades skulle ta slut, jag ville bara fortsätta gå i all oändlighet... Sen åt vi frukost allihop. Jordgubbar till oss människor och bacon och korv till Tobbe. Vi pratade och hade trevligt. Sen åkte vi in och allt gick väldigt lugnt och fint till. Först fick han lugnande (snabb spruta i nacken) för han blir lite stressad av vetrinärkliniker. När han väl blivit ordentligt dåsig fick han en kanyl i benet och somnade in, helt utan ryckningar eller nåt sånt. Han bara somnade. Med en korvbit kvar i munnen. Till slut syntes det i ögonen att han var borta. Det var så konstigt att krama den varma kroppen och veta att han inte var kvar längre. Men det är samtidigt väldigt skönt att veta att han inte har ont längre. Jag kramade och kramade och kramade och kramade. Jag hade kunnat vara kvar hela dagen. Alla är så ledsna, alla saknar honom så. Det är så tomt utan honom. Jag bor inte kvar hemma, men resten av min familj gör. Jag kan åka hem till mitt "vanliga liv", det kan inte resten av min familj... i huset finns spår överallt efter världens vackraste Tobbe.

När vi väl satt i bilen för att åka delade Zonda ut pussaborttårarpussar. Hon fick en stor kram, detta hade varit ännu svårare utan henne.


Tobbe, en vacker Tibetansk Terrier, föddes den 19 april 1998, somnade in för alltid den 29 juni 2012, han blev över 14 år gammal. Han överlevde mot alla ods i så många år, men inte ens han kunde övervinna ålderdomen.

Han är så saknad, av så många. Man hinner göra avtryck i mångas liv på 14 år. Stora avtryck.

Tobbes sista prommenad

Utanför kliniken.

Allting kan gå itu. http://www.youtube.com/watch?v=-u-ZcFgDj-4 


Tårarna upphör då och då, men verkar aldrig ta slut. Jag saknar dig Tobbe.