Igår somnade min gammelhund in.

Igår somnade min gammelhund in, min älskade gamle Tobbe.

Jag var elva år när vi hämtade honom som valp. Han blev över 14 år.

Han har haft mycket emot sig hela sitt liv. När han var 12 veckor blev han trampad på ena tassen och när han var ett år så låg han inne på djursjukhuset i 5 dagar pga magproblem. Det trodde dom inte att han skulle klara, men även det övervann han.

Pga en ordentlig rädlsa för att bli trampad och lite dålig mentalitet så högg han när han blev trängd, och vi visste inte hur man skulle hantera sånt, så det slutade inte alltid bra. Nära att sluta för honom pga det oxå.. men även det övervann han. Han blev bättre och lättare att hantera. Han har oxå alltid varit välidgt rolig och närvarande. Väldigt innerlig och älskat sin familj otroligt mycket. Men vi älskar ju honom.

En gång blev han överkörd av postbilen, men klarade sig med bara nån liten skråma (och blotta förskräckelsen)... efter det så lärde han sig att "gula bilar är farliga"... gubben lilla..

Men mest har han varit hela bygdens och alla barns vän. Han har spelat fotboll med oss när vi var barn, han lärde sig massa udda saker som man måste kunna när man bor med barn.. typ gå på spången i skogen och åka rutschekana och åka pulka (och hoppa av pulkan och jaga ungen på pulkan för att sno vanten av den skrattande unge). Han har alltid älskat barn, dom hittar på så roliga saker! Även som gammal tittar han lite extra på dagisbarnen. Stim och stoj och skrik, det är trygghet för honom.


Det är Tobbe som lärt mig att det inte alls alltid är en bra idé att trycka ner och rycka i kopplet för att "uppfostra", att man kan göra på andra sätt. Det är inte en bok som lärt mig det, utan Tobbe. När han försökte hugga när man klippte klorna på honom så började jag (som barn) med att hålla en köttbulle framför näsan på honom och klippa med klipparen i luften och lägga den mot klorna så småning om - medan han fick äta bit för bit av köttbullen. Detta funkade mycket bättre än att "hålla i och bara göra det" - som vi (familjen) fått lära oss att man skulle göra. Att detta sätt hade ett namn var nåt jag lärde mig tio år senare.

Tobbe när han var som finast.

Det var Tobbe som lärde mig att det är mycket roligare att vara mjuk mot hunden än att tänka dominans hela tiden. Dominands-tänket har jag aldrig gillat ändå, trots att jag fick höra att det var "det enda sättet" när jag var liten (och då inte från mina föräldrar utan vi, familjen, fick höra detta från några som vi tyckte/trodde var otroligt kunniga...).

Han har lärt mig att det finns andra sätt.. och det var först när jag blev äldre och läste på nätet och andra ställen att det faktiskt fanns fler människor som resonerade som jag.

Vi har haft mycket kul ihop, Tobbe och jag. Han är skälet till att jag idag älskar hundar. Han är skälet till att jag skaffade hund när jag flyttade hemifrån. Det är han som fick mig att inse att livet inte är nåt utan hund.

Han har alltid varit en livsnjutare och han har gjort sitt bästa för att lära mig detsamma. Han har alltid funnits där för en. Redo att tigga korv eller titta på tv ihop. Eller bara gå å mysa en dag i skogen. Eller åka moppe ihop, eller vad helst vi hittade på.

Som tioåring sprang han och lekte med ettåringar i samma fart och smidighet, om än inte lika uthållig. Som tolvåring hade han blivit pensionär, som fortfarande kunde gå långrundor utan problem.

Men nu sista året så har han fått de flesta krämpor, diabetes (lättare), muskulaturen försvann, kroppen/skelettet blev lösare, massa knölar, riktigt urusla tänder, pälsavfall, lite "alzheimers"...

Men han var pigg länge och fram tills för en månad sedan kunde han fortfarande hoppa upp i soffan. Trappen fixade han även sista dagen.

Prommenaderna gick inte alls speciellt långsamt, han höll tempo med Zonda. Att gå en halvtimme var inga problem ens hans sista morgon.


Hans sista dag i livet var bra. Hela familjen var med. Vi gick upp tidigt, jag gick ut med hundarna på världens mysigaste prommenad i superfint väder, Tobbe var på bra humör, jag ville inte att prommenades skulle ta slut, jag ville bara fortsätta gå i all oändlighet... Sen åt vi frukost allihop. Jordgubbar till oss människor och bacon och korv till Tobbe. Vi pratade och hade trevligt. Sen åkte vi in och allt gick väldigt lugnt och fint till. Först fick han lugnande (snabb spruta i nacken) för han blir lite stressad av vetrinärkliniker. När han väl blivit ordentligt dåsig fick han en kanyl i benet och somnade in, helt utan ryckningar eller nåt sånt. Han bara somnade. Med en korvbit kvar i munnen. Till slut syntes det i ögonen att han var borta. Det var så konstigt att krama den varma kroppen och veta att han inte var kvar längre. Men det är samtidigt väldigt skönt att veta att han inte har ont längre. Jag kramade och kramade och kramade och kramade. Jag hade kunnat vara kvar hela dagen. Alla är så ledsna, alla saknar honom så. Det är så tomt utan honom. Jag bor inte kvar hemma, men resten av min familj gör. Jag kan åka hem till mitt "vanliga liv", det kan inte resten av min familj... i huset finns spår överallt efter världens vackraste Tobbe.

När vi väl satt i bilen för att åka delade Zonda ut pussaborttårarpussar. Hon fick en stor kram, detta hade varit ännu svårare utan henne.


Tobbe, en vacker Tibetansk Terrier, föddes den 19 april 1998, somnade in för alltid den 29 juni 2012, han blev över 14 år gammal. Han överlevde mot alla ods i så många år, men inte ens han kunde övervinna ålderdomen.

Han är så saknad, av så många. Man hinner göra avtryck i mångas liv på 14 år. Stora avtryck.

Tobbes sista prommenad

Utanför kliniken.

Allting kan gå itu. http://www.youtube.com/watch?v=-u-ZcFgDj-4 


Tårarna upphör då och då, men verkar aldrig ta slut. Jag saknar dig Tobbe.