Jag har fått ett jobb. Ett visstidsjobb på ett bemanningsföretag. Det är inget "detta är vad jag vill jobba med resten av mitt liv"-jobb, men det är helt okej, folk på arbetsplatsen är snälla, hjälpsamma, trevliga och glada. Sysslorna är tunga men jag har inget emot det faktiskt. Med lite tur blir jag lite stark på köpet, det kan ju behövas ;)
Men så kom jag hem och fick syn på en bild på gammelhunden, Tobbe, och så fällde jag en tår. Ibland går det dagar jag inte tänker på honom alls. Ibland kommer det över mig igen.
Hans tid var slut, han var klar med livet, han behöver inte ha ont mer. Det var i rätt tid, innan det gick för långt. Det var fint, hela familjen var med. Han blev många gånger äldre än vi alla nånsin kunnat tro.
Men ändå saknar jag honom så mycket ibland.
Idag har jag Zonda, med henne har jag haft chans att göra rätt - det som blev fel med Tobbe. Jag var barn när Tobbe kom hem till oss, så han har lärt mig mycket. Trist bara att det skedde på hans bekostnad. Men han har lärt mig mycket, otroligt mycket. Till exempel att jag inte vill vara sur på min hund och korrigera bort beteenden - utan ha trevligt med min hund och visa vad som är rätt, snarare än att säga till när det blir fel.
Livet är tråkigt utan hund. Jag har prövat, det funkade inte alls. Hundar är lycka personifierat. Det gör bara så ont när dom försvinner från en. Men det är det löftet man måste ge sin hund, att låta den somna in när det är dags, hur ont det än gör i en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar